Texten nedan är hämtad ur boken “Hur idrotten kom till stan – åren 1800-1950” från 1981 av Roland Jerneryd, drivande idrottstjänsteman under många år.
Hur curlingen kom till Göteborg
Issporten curling som spelas med tunga, runda, slipade stenar leder sitt ursprung från Skottland där den troligen i sin tidigare utformning spelades redan för mer än 500 år sedan.
En curlingsten som kan tidsbestämmas till år 1511 finns ännu bevarad. Från början var stenarna försedda med urgröpningar för handens fingrar. Spelet benämndes vid denna tid ”Manly Scottish excercise” men redan på 1600-talet användes ordet curling för spelet. En holländsk form, isvarpa, benämndes också Khuyten. I Bayern uppträdde en annan variant, Stockschiessen.
Stenarna försågs senare med särskilda handtag och reglerna som i huvudsak gäller än i dag skrevs 1804. Vid denna tid tog skotska utvandrare med sig spelet till Canada. År 1838 grundades Royal Caledonian Curling Club som fortfarande gäller som sportens högsta auktoritet.
År 1846 introducerades curlingsporten i Sverige av den till Uddevalla inflyttade skotten William Andrew MacFie. År 1852 bildades Bohuslänska Curlingklubben i Uddevalla. På 1860-talet blev dåvarande kronprins Oscar beskyddare av klubben och deltog vid flera tillfällen aktivt i klubbens tävlingar.
Curlingen introduceras i Göteborg
I Göteborgs-Posten kunde man den 6 mars 1875 läsa följande:
“Sistlidna onsdag middag (3 mars) hade hundra-, ja kanske tusentals åskådare, samlat sig på och omkring Göteborgs Skridskoklubbs bana i Trädgården. Nyfikenheten var starkt spänd på att få se huru det mycket omtalade curlingspelet skulle gå till. För den icke invigde tog sig spelet tämligen enkelt ut, men då man erfor vilken armstyrka och vilket säkert ögonmått som erfordras för att gå som segrare ur striden, kunde man ej undgå att skänka sitt livligaste bifall åt den nordiska mannakraft, som av de spelande utvecklades i synnerhet när, som här i ett fall var händelsen, den tunga projektilen med en förvånansvärd säkerhet och styrka slungades framåt av en kraftfull åldrings arm.”
Några ”kraftfulla åldringar” som nappade på den nya curlingsporten fanns tydligen inte för denna uppvisning fick ingen efterföljd.
Det skulle dröja 42 år innan curlingen återvände till Göteborg. Bättre lycka hade bohuslänningarna när de vid Nordiska Vinterspelen 1901 gav en uppvisning i Stockholm i kronprinsens närvaro. Där bildades en klubb med kronprinsen som ordförande men även här svalnade intresset. Ny fart blev det på curlingintresset år 1913 då ett skotskt lag i Stockholm tävlade mot medlemmar i Bohuslänska Curlingklubben och Stockholms Amatörförerings Curling Klubb. En ny Kronprinsens Curlingklubb bildades och 1916 tillkom Svenska Curlingförbundet.
Den 25 februari 1917 introducerades enligt en tidningsuppgift en ”ny” issport på den nya isbaneanläggningen på Ullevi. Bohuslänska Curlingklubbens medlemmar visade åter curlingsporten för göteborgarna. Nu var tiden mogen för curlingsporten i Göteborg och redan den 5 mars samma år bildades Göteborgs Curlingklubb med Einar Lundström som ordförande, Knut Wesslau vice ordförande, JW Zetterström sekreterare, Hugo Norin kassaförvaltare och Hugo Levin som banchef. Bland klubbens medlemmar märktes Carl Blidberg, Axel Brynolf, Gösta Dahlman, Leopold Englund, Rudolf Ericsson, Eric Lemming, Conrad Pineus och Tor Törnsten. Klubben ägnade sig med liv och lust åt det nya spelet när den nyckfulla vintern så tillät. Under de första åren höll sig antalet medlemmar omkring 30 stycken. Efter några år fick man till stånd en ny klubb, Lödöse Curlingklubb, men den upphörde redan 1923 och blev inte den tävlingspartner som Göteborgs Curlingklubb hade väntat sig.
Flera milda vintrar på 20-talet gjorde att intresset för curling avtog i Göteborg. De mest intresserade medlemmarna besökte årligen Åre och dess curlingklubb för att kunna spela under goda isförhållanden. I Göteborg var det ytterst vanskligt att upprätthålla tävlingskontakt med andra klubbar då man inte visste om man kunde bjuda på spelbar is från den ena veckan till den andra.
Många av klubbens medlemmar slutade in på 30-talet som följd av dåliga isvintrar och år 1934 lämnade Göteborgs Curlingklubb Svenska Curlingförbundet då klubben inte kunde mobilisera någon större aktivitet i Göteborg under dessa år. Del lilla entusiastiska skara som var kvar sökte sig troget de få veckor per år som curlingbanan i bästa fall fanns uppspolad på Ullevi till denna spelplats för ett härdande isspel med sina kära stenar och kvastar.
Curlingsporten använde därför som övriga vintersporter i Göteborg ofta Hindås som tillflyktsort under milda vintrar där man hade Turisthotellet som samlingspunkt och Västra Nedsjöns is som spelplats. Ett svårt slag drabbades curlingspelarna av när Turisthotellet i Hindås i februari 1935 brann ned och klubbens förråd av dyrbara stenar förstördes.
En annan plats som curlingentusiasterna hade hittat som tillflykt från mildvintrarna i Göteborg var en sjö vid Öxnered. Tidiga söndagståg fraktade den lilla skaran med stenar och kvastar till en stimulerande dag som inte slutade förrän mörkret avbröt spelet och man samlades på Järnvägshotellet i Öxnered för att fortsatt angenäm samvaro.
Vintrarna i början av 40-talet var bra och det medförde en uppryckning av curlingklubbens verksamhet. Nya medlemmar tillkom och aktiviteten ökade. År 1941 återinträdde så curlingklubben i Svenska Curlingförbundet. Bland medlemmarna märktes nu Gunnar Berglund, Sigge Wedel, Axel Glans, Hakon Lundqvist, G Ötken, C G Fast och Erik ”Skräddarn” Svensson och Sveriges vid den tid enda curlingspelande dam Wanda Nilsson.
Den store curlingentuasiasten C W Lindeberg hade återvänt till Göteborg efter flera år i Norrköping där han haft bättre möjligheter att spela. Han började drömma om konstisbana när en motion i denna fråga väcktes i stadsfullmäktige år 1945. Det skulle dock dröja många år innan C W Lindeberg som senare blev klubbens ordförande fick curlingsporten på en egen konstisbana i Göteborg.
Vintern 1949-50 hade klubbens kassör Erik ”Skräddarn” Svensson fått med arbetschefen John Johansson vid idrottsplatsstyrelsen på att spola upp en curlingbara på Ullevis fotbollsplan. Man skulle slå ett stort slag för curlingsportens popularisering. Våren blev sen detta år och det blev en svår ”isbränna” där curlingbanan hade legat som fanns kvar som en brun rektangel inne på gräsmattan hela försommaren. Denna ”fläck” fick ÖIS- och fotbollsledaren ”Skräddarn” många pinsamma påminnelser om varje gång han besökte Ullevi och det gjordes inga fler framställningar om att få en curlingbana spolad på Ullevis fotbollsplan.
